Fotografiska
Museum of Photography

Öppettider

09:00 - 01:00
09:00 - 01:00
09:00 - 01:00
17:00 - 23:00
09:00 - 01:00
09:00 - 22:00

Anja Niemi | In Character

Museum - Öppet idag 09:00 ― 01:00

Anja Niemi (född 1976 i Oslo, Norge) skapar omsorgsfullt utarbetade fiktioner. Hon är själv både konstnär och motiv när hon stöper om självporträttsgenrengenom fotografiska “tableaux-vivants”, iscensatta bilder.  Niemi lutar sig mot en rik tradition inom fotografi av att bygga upp världar där fantasier kan levas ut, och utövar strikt kontroll över sina karaktärer och platser. Sådan precision och uppmärksamhet på detaljer ger ett utrymme för frihet som hon använder för att ställa utmanande frågor om jagets natur, om att vilja vara någon annan och om anpassning.

Niemi studerade vid London College of Printing och Parsons School of Design i Paris och New York och har ställt ut på gallerier över hela världen. Anja Niemi: In Character publiceras i februari 2019 (april i USA) av Thames och Hudson. Denna bok innehåller över 170 fotografier från starten avhennes karriär fram till idag, samt en essä och en intervju av Max Houghton.Tre tidigare monografier över hennes verk har publicerats: Short Stories, The Woman Who Never Existedoch She Could Have Been A Cowboy(alla av Jane & Jeremy). Hennes verk har också publicerats i Firecrackers: Female Photographers Now(Thames & Hudson, 2017)  

Anja Niemis fängslande bilder är inte bara vackert utformade historier om hennes fiktiva karaktärer. Som speglar reflekterar de frågor som ställs av karaktärerna om vilka vi själva är och vilka vi kanske egentligen skulle vilja vara, säger Johan Vikner, utställningschef på Fotografiska i Stockholm.

Niemi använder två till synes motsatta estetiska strategier – skönhet och unheimlich,eller det kusliga – och placerar i sin bildvärld in Hitchcock-blondiner i landskap som påminner om David Lynchs filmer. Den förföriska skönheten i hennes pastellfärgade palett, påkostade interiörer och hyperfeminina karaktärer med perfekta håruppsättningar, lockar betraktaren till att döma efter utseendet. Genom att kroppen samtidigt visas upp dubbelvikt eller endast i fragment i obekväma, missil-liknande poser, blir vi tvingade att ställa oss frågan vad som kan finnas under ytan.

När jag var yngre hade jag alltid massor av idéer men inget sammanhängande sätt att uttrycka dem på. Att jag var dyslektiker och hade social ångest tycktes först utgöra ett stort hinder. När jag upptäckte fotografering började jag inse att jag kunde berätta historier utan ord, och översätta idéerna i mitt huvud till något gripbart. Kameran var ett verktyg för att omsätta mina idéer till verklighet. I början fanns tanken på att bilderna skulle nå ut till en så bred publik – eller till någon publik överhuvudtaget – inte i min föreställningsvärld. Jag har använt mig själv i mitt arbete under nästan tjugo år, men jag är inte säker på om de bilder jag skapar är självbiografiska. Det är absolut inte så jag tänker på dem. Jag har skapat bilder på ett sätt som gör mig väl till mods, ensam. Jag vill ställa frågor om identitet, och om vad det innebär att vara människa, men inte om hur det är att vara jag.” Anja Niemi

Sedan sina tidigaste serier utforskar Niemi i sina bilder konstruktionen av kvinnlighet i samhället och i dess spegelbild, filmen. Underströmmen av våldsom skymtar fram i idealiserade kvinnor från 1950-talet i Starletsspelas ut ytterligare i den ikoniska Darlene & Me, där Niemi arrangerar en serie möten med ett ständigt delat jag. Darlene, som ses i två uppsättningar i öknen, representerar den rastlösa inre dialogen som pågår inom oss alla och driver oss att göra en sak, samtidigt som våra instinkter för oss i en helt annan riktning.

Genom inspiration från västerländska filmer hon såg som barn återanvänder Niemi de stereotypa klassificeringarna av kvinnor och män i ett nytt syfte i She Could Have Been a Cowboy. Denna lekfulla serie skiftar mellan cowboykaraktären som är klädd i läder och jeans och fri att dansa efter behag, och ”The Girl of Constant Sorrow” som begränsas av klänningens näpenhet och skära färg. Cowboyen har friheten i öknen, hon kan rida in i solnedgången på sin fläckiga häst när som helst, men ändå blir hon förföljd av en dubbelgångare som gömmer sig klart synlig bakom en sten. En tanke uppstår: Vem är verkligen fri att vara den hen vill vara?

”She Could Have Been A Cowboy handlar egentligen inte om att vara en cowboy. Serien handlar om att vilja vara någon annan. Jag ville ha någonting som kunde stå för ett stort antal företeelser, en symbol för alla dessa drömmar som inte uppfylls, oavsett om de har att göra med sexualitet, kön, religion eller livsstil. Oavsett om vi är små eller stora så tror jag att många av oss har någonting vi önskar att vi kunde göra eller vara, men någonting hindrar oss. Jag ville att mina karaktärer skulle vara symboler snarare än verkliga människor. De skulle kunna vara vilka som helst. Det handlar inte om vilka de är utan om vad de står för”. – Anja Niemi  

I Niemis minutiöst utvalda interiörer sker häpnadsväckande förvandlingar. The Woman Who Never Existed bär överdådiga klänningar och förfogar över sitt palatsliknande rum som sin scen. För varje bild blir karaktären allt mer eterisk, och återges som omöjlig att skilja från den blommiga tapeten i hennes målade fängelse – det är vad scenen tycks förvandlas till. Till sist verkställer hon sitt eget försvinnande.  Fotografering är ett användbart medium för att undersöka frånvaro och närvaro, eftersom den representerade formen antas hänvisa till något eller någon “verklig(t)”. Niemi leker med denna idé på ett mångfacetterat sätt och placerar fotografiet som en slags frånvarande närvaro genom hela sitt arbete. Jaget förblir, trots att det syns överallt, oåtkomligt.

Niemi arbetar alltid ensam och ser till att hennes karaktärer utstrålar en känsla av oändlig ensamhet. Även när det är i konflikt med ett fördubblat jag, röjer ansiktet inga spår av känslor. Det är docklikt och uttryckslöst, och känslan av ett specifikt jag är maskerat – ibland bokstavligen – eller är helt frånvarande. Även om det finns sju olika jag som utgör polaroid-serien Short Stories, fungerar detta verk, liksom hela Niemis konstnärskap, som ett poetiskt verk om isolering. Som fjärilar som nålats fast genom samma vingar som gav dem flygförmåga för att man bättre ska kunna se deras livlösa skönhet tycks förekomsten av varje karaktär flyktig. Ändå överlever de här, fångade för alltid inom gränserna för fotografiets ram, som erbjuder en sällsynt möjlighet att betrakta eller till och med bebo andras liv.

Utställning: 8 februari–7 april

FORTSÄTTER DU ATT SURFA PÅ VÅR WEBBPLATS GODKÄNNER DU ATT COOKIES ANVÄNDS I ENLIGHET MED VÅR INTEGRITETSPOLICY

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close