Color Lehmitz | Anders Petersen

Museum - Stängt idag

02:48 - 17 Feb 2020

En av Sveriges mest angelägna fotografer drivs av ett engagemang och en närvaro som gjort honom till en av Europas viktigaste fotografer. 
Nu ställer Anders Petersen ut Color Lehmitz på Fotografiska, curerad av Angie Åström i samarbete med Fotografiskas exhibition producer Emilie Ackerman.
 Här visas kontaktkartorna från denna legendariska bildserie tagen i Hamburgs hamnkvarter, med Petersens färgstarka anteckningar och kommentarer.

Det är nåt med blicken. Den där blicken som bjuder in till att här, just här kan du vara dig själv. Här kan du både blomma, vila och härda ut.

Anders Petersens blick är den som syns genom kameralinsen. Den som möter sin medmänniska i en stämning av tillåtande nyfikenhet och på en millisekund lyckas fånga stunden. En stund som betygar för oss att vi hänger ihop, att det finns band mellan oss människor som vi kanske inte kan förklara naturvetenskapligt. Men som vi alla känner av, och känner igen när någon lyckas fånga denna kontakt på bild.

Om man verkligen vill något på riktigt så är det ju en fråga om liv och död. Då fungerar inget annat än en slags rakbladsvass intuition i tillslaget och att våga vara tillräckligt svag. Inte stark. Utan svag och inbjudande till öppet möte, vi är ju alla familj. För mig har det aldrig egentligen handlat om att vara fotograf, det har alltid handlat om mänsklig kontakt och kameran är mitt verktyg, säger Anders Petersen.

På så sätt är den legendariska serien från Café Lehmitz som nu i Color Lehmitz ställs ut på Fotografiska lika relevant idag som när fotografierna togs under sent 60-tal.

Tagna av en svensk yngling som flydde sin komplicerade uppväxt och längtade efter samhörighet, alltid i sökande efter en fadersgestalt, en tillhörighet bortom klass och barriärer.

Anders Petersen är med sina dokumentära svartvita bilder en mästare som i denna serie lyckats med det svåra att vara ständigt aktuell. Med dessa kontaktkartor tas vi med rakt in i denne unge mans tillvaro och talande reflektioner och det finns ett generöst mod hos den äldre Anders att nu visa den processen, säger Emilie Ackerman, exhibition producer på Fotografiska.

Den efterlängtade närvaron fann han på Café Lehmitz i Hamburgs hamnkvarter där det fanns en gata med 25 bordeller öppna dygnet runt. Detta nattöppna ställe där många olika sorters öden samlades; vare sig de var sjömän, hamnarbetare, boende i kvarteret, prostituerade, unga på driven eller åldrande i en kamp för att hålla sig kvar vid nån slags livhanke. En överlevnadsplats där den 23-årige Anders bjöds in och 
accepterades.

En plats jag absolut inte vill romantisera kring då omständigheterna var allt annat än just det. Men där fanns ändå den där allmängiltiga samhörigheten och närvaron som kan fattas i tjusiga salonger eller lagom upplysta fikarum. Den många av oss längtar efter, men som vår kultur alltför sällan ger verktygen till så vi på riktigt kan nå varandra, säger Petersen.

Han hade redan i tonåren tillbringat ett halvår i denna hamnstad dit han senare, som elev vid Christer Strömholms Fotoskola, ville tillbaka för att porträttera sina vänner. När han väl var på plats i Hamburg på Scandi Bar där de brukade träffas, visade det sig att de flesta var borta; döda och utflugna. Men Gertrud, en av de få som var kvar, bestämde sig för att ta Anders till en plats ännu längre bort på Reeperbahns skuggsida.

Det var Café Lehmitz, och där uppstod ett uppriktigt möte under åren 1967-1970 och det var här hans första utställning pågick under fyra dagar 1970.

Då när de 350 bilderna nålades upp med häftstift, efter ok av barchefen Kurt, och alla som kände igen sig på en bild kunde ta den med sig. Andra kopian sparade han till en bok. Den som så småningom skulle bli en världsberömd fotobok, som utgiven 1978 gav plats åt några av de mest utsatta, porträtterade med sådan ömhet, samhörighet och stringens att den är lika allmängiltig som tidlös.

När serien nyligen visades i Ryssland stod jag i salen, där ingen kände igen mig, med en tolk som översatte besökarnas reaktion. Och hur de relaterade till sin egen situation, sina egna nära och kära, gav mig gåshud. Att med mina bilder ha möjlighet att bjuda in människor till att få syn på varandra och därigenom också sig själva, är en gåva och min största drivkraft, säger Petersen.

När till exempel 61-åriga Elfride som varit prostituerad sedan 13-årsåldern fått besked av bordellägare att hon drar in för lite pengar och är utkickad på gatan, då är Petersen närvarande med den där blicken och tar ett fotografi som gör hennes smärta och 
utsatthet nästan outhärdlig att betrakta. Så påtagligt finns det en möjlighet till identifikation i dessa bilder. Om du vågar vara tillräckligt svag och möta den. Inte stark. 
Utan tillräckligt svag...

Utställning: 13 mars–31 maj ⟶

FORTSÄTTER DU ATT SURFA PÅ VÅR WEBBPLATS GODKÄNNER DU ATT COOKIES ANVÄNDS I ENLIGHET MED VÅR INTEGRITETSPOLICY

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close