Jessica Silversaga

När du blundar svävar jag… Vad händer när du lever under någon annans blick? När du står i skuggan av någon annans behov? Jessica Silversaga är konstnär och fotograf som med skira fotografier där människa möter natur lyckas fånga en slags essens i behovet av att få bli sedd. Att få växa i sin egen takt, och få styrka att med mer tydlig riktning sväva iväg mot sin egen resa. Nu aktuell med utställning på Fotografiska som öppnar 12 april.

De speglar en djupt personlig resa

Under tio års tid har Jessica Silversaga (f. 1982 uppvuxen i Sundsvall) fotograferat kvinnliga modeller i ett projekt som har titeln “När du blundar svävar jag” och nu öppnar på Fotografiska. Jessica Silversaga är konstnären och fotografen som syr sina modellers tidlösa kläder och noggrant regisserar fotografierna i detta hjärteprojekt. De skenbart enkla, skimrande och samtidigt dunkla bilderna är tagna ute i naturen från tidig vår till sen höst.

De speglar en djupt personlig resa, som också är universell.

Det handlar om att återskapa en barndom som aldrig fanns, eller som aldrig fick upplevas. Där i landet mellan minne, fantasi och dröm, finns en skör balansgång. Att vara vilse och rädd i en främmande värld. Om ett sökande efter identitet som barn, men kanske framför allt som vuxen. Vem blir man om man aldrig fick vara ett litet barn? Hur lär man sig leka som vuxen?

Den där känslan och möjligheten att betraktaren också skriver sin egen berättelse, utifrån egna erfarenheter och upplevelser. För Silversaga är något av det som gör fotografi som konstart så spännande. Hur ett fotografi kan innehålla så många lager. I “När du blundar svävar jag” blir tolkningsmöjligheterna lika många som betraktarna. Att leva under en blick, att först kunna slappna av när den vänds ifrån en.

I ett limbo, mellan barn och vuxen, mellan lek och allvar

Silversagas bildvärld rör sig svävande genom det svenska landskapet – en miljö som står fond till ett slags lågintensivt kammarspel.

Maskrosbarn är något det pratas om ibland, barn som varit osynliga under hela sin uppväxt men ändå lyckas hitta näring i den fattiga jorden och växa upp till att bli starka unga individer. Det kan röra sig om barn som växt upp med förälder med psykiska problem eller missbruksproblematik. Då blir barnet inte bara osynligt, utan också någon som måste ta hand om sin förälder. Det finns en önskan om att få finnas till, att synas, att existera. Det osynliga barnet vill färgläggas. Det vill älskas, med alla sina sidor, inte bara det som är lätta att älska. Det finns en urkraft att överleva i oss alla, och kanske allra starkast i dem som har haft en traumatisk barndom.

Silversaga började sin fotografiska resa som bildjournalist och fotograferade dokumentärt i reportageform. Vid sina studier i fotografi vid Gamleby Fotoskola och Mittuniversitetet i Sundsvall hade hon Anna Clarén som lärare, samma Clarén som nu kurerar utställningen.

I ett limbo, mellan barn och vuxen, mellan lek och allvar föds Jessica Silversagas fotografier. Med hjälp av kameran samlar hon minnen, både de hon har och de hon aldrig fått, säger Anna Clarén.

Hon fortsatte på den konstnärliga banan och arbetade mycket med självporträtt, med bilder som visades i svenska tidningar och utställningar, och ställdes ut i bland annat Paris, London och Ryssland. Därefter har Silversaga arbetat i många år med både kommersiellt foto med inredning, bröllop och mode samt konstnärligt fotografi. Något som alltid har gått som en röd tråd genom hennes personliga projekt är sökandet efter identitet och att bli sedd. Här ser hon fotografiet som uttrycksform att förmedla det som orden inte klarar.

Att fånga den där lilla sekunden av magi som finns runtomkring oss. Att lyfta fram och avbilda det som är svårt att prata om, det som inte syns, som känslor och upplevelser. Naturen till exempel, har ett så fantastiskt sätt att kunna spegla oss människor. Här finns allt det sköra, allt det som dör, men också det som återföds. Det finns en enorm vilja att överleva, och inte bara det, även att växa och blomstra.