Rahul Talukder

Ta en titt på klädesplaggen du har på dig idag. Sannolikheten är stor att etiketten talar om att de är tillverkade i Bangladesh – ”Made in Bangladesh”. Det är också titeln på en kommande utställning på Fotografiska med fotografen Rahul Talukder.

Made in Bangladesh

Att kunna skapa något vackert ur förtvivlan är ett effektivt sätt att öka medvetenheten. Det är något som Talukder (född och uppvuxen i Dhaka) från Bangladesh har gjort till en konstform och ja, naturligtvis har han en politisk agenda. Hans berömda svartvita bilder från när industribyggnaden Rana Plaza fallit ihop och dödat över tusen människor, på grund av tyngden av alltför många maskiner som tillverkar de tyger vi alla har på oss, har gjort ett outplånligt intryck. Nu är dessa bilder en del av en fullspäckad Black Box på Fotografiska där Made in Bangladesh öppnas nu i vår.

Talukder arbetar i en gatufotografisk tradition eftersom han alltid har fotograferat olika motiv på gatan, även då han i början tog bilder med sin mobiltelefonkamera.

Ett sätt att förhålla sig till fotografi som ett universellt språk vilket inte behöver någon förklarande text.

– När jag växte upp i Dhaka, en tätbefolkad stad som på alla möjliga sätt inte är perfekt, kom jag i nära kontakt med ofullkomlighetens speciella magi. Min fotografiska resa började med att jag drogs till stadens karaktär av just detta skäl.

Under sin studietid i Pathshala South Asian Media Institute blev Talukder intresserad av socialdokumentär fotografi och började arbeta med olika sociopolitiska och kulturella frågor som rör Bangladesh. En del av detta innebar att fortsätta att porträttera den sociala oron, efter att ha fångat den tragedi som Rana Plaza-kollapsen utgjorde – faktiskt en av de största industrikatastroferna som orsakats av människor efter tragedin i Bhopal.

– Jag önskar att katastrofen vid Rana Plaza enbart skulle varit en påhittad hemsk berättelse, men vad som hände den dagen är en skamfläck i mänsklighetens historia. Jag kom till platsen direkt efter att ha hört nyheterna. När byggnaden rasade tog det knappt 90 sekunder att släcka tusen människors liv. Dessa brända ansikten, skrynkliga lik, ihärdiga räddningsarbetare och familjemedlemmar i all sin hjälplöshet – allt var så intensivt och rått. En del hade förlorat sina nära och kära, vissa förlorade den enda löntagaren i familjen eller det enda hoppet om ett bättre liv. Främst fokuserade jag på att porträttera de starka berättelserna bakom dessa fattiga arbetare.

Talukder började besöka platsen regelbundet för att prata med de överlevande och för att samla in deras kontaktuppgifter. Han skaffade fram information från affischer med saknade personer, från de frivilliga grupperna och sjukhusen etc. Sedan började han också intressera sig för efterdyningarna och de långtgående konsekvenserna av detta industrins katastrofala massmord.

Sedan 2012 har Bangladesh upplevt ett antal stora politiska upp- och nedgångar. Val, processioner, politiskt kaos, misshandel och olika rörelser – alla dessa händelser har ägt rum på gatorna i Dhaka. Talukders fokuserade på att fotografera vad som hände där för att fånga alla dessa ögonblick, tillsammans med förändringarna som skedde i stadens periferi. Sedan den dag då kollapsen inträffade har han fortsatt att dokumentera denna tragedi och även fångat dess efterdyningar och problem som orsakas av de riskfyllda arbetsförhållandena i en växande konfektionsindustri.

– Rahul Talukder är en uppmärksam iakttagare av sin omgivning och sina medmänniskor. Han är begåvad med den fotografiska talangen att fånga de där avgörande ögonblicken i vardagen, att finna dess oslipade diamanter och skildrar på ett storartat sätt gatorna i Dhaka. Med samma blick iakttar och dokumenterar han radikala politiska förändringar och förhållanden inom industrin i sitt hemland Bangladesh, säger Johan Vikner, utställningsproducent på Fotografiska International.

En annan situation som Talukder har arbetat med är Rohingya-krisen när det stora upproret bröt ut i detta tätbefolkade land 2017, på grund av etnisk rensning och påtvingad migration av folkgruppen Rohingya.

– Självfallet drabbas människor svårt av inhemsk migration och påtvingade förflyttningar. Dessa människor, som kommer från olika samhällsskikt, är alla direkt eller indirekt offer för situationen. Så jag är också intresserad av att fånga de förändringar som sker i människors liv som en följd av migration.

När han får frågan om skillnaden mellan gatu- och dokumentärfotografi hänvisar Talukder till att dokumentärfotografi kräver en exakt berättelse medan det i gatufotografi helt och hållet handlar om motiven. Gatufotografier är oftast oplanerade, det krävs ingen exakt inställning eller något exakt berättande. När Talukder började fotografera på gatan hade han ingen aning om hur något skulle bli. Men efter att ha fotograferat under flera år på gatorna, med olika motiv, ofrivilliga och oplanerade ögonblick, har han samlat ihop en uppsättning fotografier som verkligen berättar en historia. På så vis blir gatufotografierna i Dhaka till en laddad dokumentation i vilken ryms stadens hela essens.

– Ett bra gatufotografi beror i de flesta fall på tur och iakttagelseförmåga. Å andra sidan kräver dokumentärfotografier efterforskning om det specifika motivet. Det kan vara fiktivt eller icke-fiktivt, men det bör berätta en historia som beskriver situationen, främst beroende på fotografens val. Dokumentärfotografi omfattar ju olika genrer där gatufotografi bara utgör en del. För mig ljuder gatufotografi som en stökig störande ton hos en konstart som annars ofta är mer melodisk till sin karaktär.

Återigen: ”Fotografi är ett universellt språk som inte behöver någon förklarande text”. Rahul Talukders Made in Bangladesh fångar ytterst väl sanningen i det yttrandet.