Vi använder cookies för förbättrad navigering, analys av trafikdata och i marknadsföringssyfte. Genom att acceptera så samtycker du till vår Integritetspolicy. Du kan när som helst uppdatera dina inställningar genom att klicka på "Samtycke till kakor" längst ner på varje sida.

Alternativ
Grundläggande

Dessa tekniker krävs för att aktivera de grundläggande funktionerna i vårt utbud av tjänster.

Analys

Dessa cookies samlar in information om användningen av webbplatsen så att dess innehåll och funktionalitet kan förbättras. Dessa cookies kan sättas av tredjepartsleverantörer vars tjänster vår webbplats använder. Dessa cookies placeras och används endast med ditt uttryckliga förhandsgodkännande.

Marknadsföring

Dessa cookies placeras av våra reklampartner på vår webbplats och kan användas för att skapa en profil av dina intressen och visa dig relevant reklam på andra webbplatser (över webbplatser).

Maisie Cousins

Rubbish, Dipping Sauce, Grass, Peonie, Bum

© Finger, Courtesy Maisie Cousins and TJ Boulting

I utställningen Rubbish, Dipping Sauce, Grass, Peonie, Bum får Fotografiskas besökare möta delar av de tre projekt som Maisie Cousins ägnat de senaste fem åren av sitt liv åt. Här, tillsammans med en bok med samma namn, har serierna samlats och flätats samman till en fantasifull helhet, kompletterad av en fjärde serie, Mercado, samt ett videoverk. I utställningen får intuitionen guida, och ingen kan förutse, eller ens definiera, vad det är denna konstnär och fotograf skapar men det gör starka visuella intryck – och avtryck. Vissa ser det som någonting äckligt, andra som genialiskt och fascinerande. För Cousins spelar det dock ingen roll. Hon följer helt enkelt sin intuition. Den som kan ta henne vart som helst i dessa hyperrealistiska kompositioner där vardagsföremål omvandlats till hallucinogena fotografier, som vi får göra vår egen bild av.

© Grassbum, Courtesy Maisie Cousins and TJ Boulting
© Grassbum, Courtesy Maisie Cousins and TJ Boulting

ofta lekfullt undersökande

Hennes uttryck är genuint personligt, ofta lekfullt undersökande, och får betraktaren att undra vad som faktiskt är upp och vad som är ner, vad som är fint och vad som är fult här i världen. Ta del av denna resa, som är lika energigivande som den är meditativ: en resa genom Maisie Cousins (f. London 1992) magiskt skruvade perspektiv på ofta förlorade delar av våra liv.

Genom makrofotografi av livet när det är som mest äkta – med allt från kantstötta frukter, inzoomade kroppsdelar, vackra växtdelar, överbliven pasta dekorerad med plastbebisar, till gelégegga och skalbaggar – sugs vi, betraktarna, in i en känsla av njutning och/eller förfäran av alla dessa otippade detaljer. Slängda saker som speglar effekterna av mänsklig konsumtion, i Rubbish och Dipping sauce; och Grass peonie bum, där den mänskliga formen står i centrum: allt finns samlat i utställningen Rubbish, Dipping Sauce, Grass, Peonie, Bum som visas på Fotografiska Stockholm 13 mars – 31 maj.

Det jag skapar kommer ur min intuition

- Jag har ingen ambition att bli sedd som konstnär. För mig handlar konst om en stark instinkt som måste få ’komma ut’. Det jag skapar kommer ur min intuition, och är ständigt närvarande i mitt vardagsliv. Jag ser ett märkligt föremål på gatan, en konstig frukt på marknaden, eller något som faktiskt är motbjudande: tillsammans kan de bilda en enhet, en kontext, ibland t.o.m. skapa en slags harmonisk koppling mellan varandra. När de fått smälta ihop ett tag i det där ’ingenmanslandet’, uppstår ofta rätt konstiga saker som jag inte hade kunnat tänka ut på förhand. De får vara där sig själva för en stund och när jag kommer tillbaka med kameran ser jag direkt: där är bilden! Det är först senare som jag börjar se mönstren – aldrig i stunden, säger Maisie Cousins.

Det handlar om att låta saker komma

Att ha en tydlig plan för vad hon vill åstadkomma är inte en del av processen för Cousins, tvärt om. Det handlar om att låta saker komma, att göra det möjligt för de där ”mellanrums-ögonblicken” att uppstå, där saker bara händer. Då när gråskalans enorma variationsrikedom övertrumfar det svartvita.

- För oss på Fotografiska är det både uppfriskande och spännande hur Maisie Cousins fotografier balanserar på gränsen mellan skönhet och äckel. Fotografierna är otroligt färgglada, men där finns också klibbiga och svettiga närbilder där motiven blivit pressade, färgade och krossade. Det är som att resterna efter en enorm fest arrangerats som ett stilleben och sen fångats av Cousins på ett sätt som lockar betraktarens uppmärksamhet”, säger utställningens producent Jessica Jarl.

Med sin förmåga att skapa kompositioner som påverkar människor, är Cousins en fotograf som går sin egen väg och inte låter sig formas av andra. Och det är något som går i släkten: hennes mamma, som gick från att vara en framgångsrik grafisk designer till att bli barnmorska, är Cousins förebild när det gäller att följa sin inre röst.

- För mig är den här sortens fotografi en möjlighet att leka med, prova och undersöka saker som annars ignorerats i den välstädade och uppstyrda vuxenvärlden. Det finns ingen intellektuell process bakom det, snarare kommer det naturligt. Fotograferandets bakomliggande teknologi ser jag som obehagligt arrogant, eftersom den strävar efter att tydligt definiera ögonblicken den fångar. När jag var barn drömde jag om att måla, men eftersom jag delade rum med min syster fanns det helt enkelt inte plats för det. Kameran däremot är flexibel, och med ett makroobjektiv kan jag komma så nära jag vill – det är ett snabbt och lätt sätt att göra något litet stort.

Hennes relation till auktoriteter har sedan grundskolan karaktäriserats av ett inre motstånd. Ett motstånd mot att definieras enligt andras normer, att bli placerad i ett fack om hur man ska vara, som är för litet och inte passar henne. Det fick henne att börja på konstskola – en plats hon hoppades skulle ge studenterna en plattform för att söka efter sitt eget uttrycks röst. Men, visade det sig, så var inte fallet.

- Det var nästan helt tvärt om. Det var en plats där studenterna fick lära sig hur de skulle se på olika sorters konst, vad som allmänt sågs som snyggt och trendigt, snarare än att ägna sig åt att uppmuntra ungdomar att hitta sitt eget uttryck. Jag står inte ut när det blir för pretentiöst. Så jag gick min egen väg. På samma sätt som jag slutat vartenda servitris-jobb jag haft. Jag vägrar att acceptera när någon behandlar mig oschysst. Varför skulle jag acceptera det? Det här kommer inte ur en känsla av arrogant självförtroende. Snarare ur en rätt avslappnad inställning till livet och en stark känsla av vad jag vill göra med det. Om jag faktiskt verkligen brydde mig om vad folk hade för åsikter om mina verk, så skulle det helt enkelt inte fungera, säger hon skrattande.

Föräldraskap är hennes senaste stora upplevelse. Ett tillstånd hon lovsjunger för dess förmåga att få dig att släppa ditt ego. En konstant och dynamisk konstnärlig syn på livet att inspireras av i vardagen.