Miles Aldridge

Genom popkonst, starka färger och mörk humor får den brittiske konstnären Miles Aldridge oss att rygga tillbaka. Hans verk påminner om stillbilder tagna ur en film, delar av en större berättelse. Bilder som utmärks av sina snarast vibrerande färger i smart stylade scener med en psykologiskt oroande underton som ifrågasätter rådande ordning. En passionerad artist med en unik talang att inspirera betraktarna till att börja ställa sig själva frågor…

— Att mina verk alltid blandar populärkultur och fine art skapar moment som både stöter bort och drar till sig den som betraktar, berättar Aldridge.

ett särskilt öga för livets absurditeter

Har du upplevt livet som en charad? Denna ständigt pågående parad av sociala konventioner som samhället kräver av oss. Alla dessa masker och ytan vi visar upp för att få andra att spegla oss som framgångsrika och perfekta. Miles Aldridge som har ett särskilt öga för livets absurditeter vilka han förklär i färgsprakande skönhet och förhöjer till lika tänkvärd som spektakulär konst.

— Vi lever i en illusion av kontroll med vår livsstil av konsumtion och sociala media. Ett Utopia som vi bygger för att skapa en fiktiv trygghet, fast sanningen är att vi inte har någon kontroll alls. För när livet överraskande drabbar oss med till exempel sjukdomar, social orättvisa, upplopp och pandemier är vi ju oerhört sårbara och står skyddslösa. Vilket mina bilder riktar fokus mot och belyser genom starka färger, noga utmejslade detaljer och en viss cynisk svart humor, säger Aldridge.

Aldridge började röna stor framgång i mitten på nittiotalet med sitt fängslande, ytterst stylade fotografi som refererar till film noir, konsthistoria och popkultur. Som skicklig kolorist skapar han detaljerade mise-en-scènes från sin palett av skarpa nyanser. Dessa glamorösa, ofta erotiserande bilder speglar samhällets idealiserande myt kring ”hemmets trygga vrå”, där det bakom en perfekt yta egentligen pågår obehagliga underströmmar. Aldridge har arbetat professionellt under mer än 25 år och är idag en av de få fotografer som övervägande fotograferar med film. Utställningen Virgin Mary. Supermarkets. Popcorn. Photographs 1999 to 2020, som nu öppnar på Fotografiska Stockholm 4 september 2020 -14 februari 2021 är hans hittills största retrospektiv. Här visas mer än 120 bilder, till exempel serier som (after Cattelan) i samarbete med konstnären Maurizio Cattelan.

— Utställningen bjuder på det bästa från Aldridges karriär och spänner över filmiska tablåer av uppseendeväckande, ibland roliga och sarkastiska kvinnoroller till ikoniska serier som Im-maculée och (after Cattelan). Här visas även porträtt av till exempel Donatella Versace, Sophie Turner och Ralph Fiennes. Det är en spännande tur vi tar genom Aldridge’s extravaganta cosmos, säger curator Nadine Barth.

Virgin Mary. Supermarkets. Popcorn. Photographs 1999 to 2020 är ett samarbete mellan curatorn Nadine Barth och Johan Vikner, Exhibition Producer på Fotografiska International, i nära samarbete med artisten och hans gallerier; Lyndsey Ingram Gallery, London, Christophe Guye Gallerie, Zurich, Reflex Gallery, Amsterdam, Fahey Klein Gallery, Los Angeles och Casterline Goodman Gallery, Aspen.

— Fotografiska är mycket stolta över att presentera denna spännande utställning. Med en blinkning sänder Miles Aldridge något i bilden som skaver, nåt som får betraktaren att fundersamt undra över vad det är som egentligen pågår? Ibland med en rysning av obehag, ibland med ett igenkännande flin över märkligheterna som pågår i vår västerländska kultur. Märkligheter som på ett medvetet eller omedvetet plan, skapar den kittlande känslan av att inget egentligen är vad det verkar. En charad, som gömmer hemligheter i lager på lager, avslöjas i Aldridges bilder, och han delar med sig av känslan av att charaden är genomskådad, säger Johan Vikner.

Född i London 1964 som son till den berömde art directorn och illustratören Alan Aldridge började hans intresse för fotografi när han fick en Nikon F av sin pappa. Aldridge studerade grafisk design på Central Saint Martins och tog examen 1987. I början arbetade han som illustratör och videoregissör, för att sedan ägna sig åt fotografi. 1996 började han arbeta med Franca Sozzani, den legendariska chefredaktören för Vogue Italia och deras givande samarbete kom att fortsätta i över 20 år. Förutom de många internationella editionerna av Vogue har Aldridges bilder regelbundet publicerats i magasin som Harper’s Bazaar, Numéro W, The New York Times Magazine and The New Yorker. Med sin stora fascination för konsthistoria har Aldridge inlett samarbeten med flera betydelsefulla konstnärer, som tidigare nämnda Cattelan samt Gilbert & George och Harland Miller. London’s National Portrait Gallery har en stor samling av Aldridges porträtt och hans verk finns på museum och institioner runt om I världen som till exempel Victoria&Albert. Museum, British Museum i London, Fondation Carmignac och Palais Galliera iParis, Davis Museum på Wellesley College, Massachusetts och International Centre of Photography (ICP) i New York.

Ett ofta återkommande tema i Aldridges arbete är idén om lyx och dess falska löften. Psykedeliska interiörer är möblerade med 50-talets typiska symboler för förortslivets komfortabla tillvaro: glänsande köksattiraljer, godisfärgade telefoner och välputsade husdjur, som alla signalerar framgång. Verken smälter samman historiska och moderna motiv med smarta referenser till konsthistorien. Sällan låter han verkliga världen gripa in i fantasivärlden – genom hans lins framstår till och med verkligheten som konstgjord.

— Aldridges bildspråk är unikt, de exakta arrangemangen och de starka färgerna, mixen mellan dramatiska och det coola. Hans verk speglar överdrivet och skruvat var vår kultur och dess stereotyper befinner sig, men det finns en djup sanning i denna hyperverklighet. Hur vi lever i vardagen och finner det absurt, att vi tar oss an livet som ett äventyr och finner avgrunden. Och där finns till slut en skärva av insikt: att vi är många om denna upplevelse, säger Nadine Barth.

Varje ny fotografisk berättelse skapas genom att han fångar sina första tankar med bläck eller pennskisser samt vattenfärger och pastellkritor. Det är hans övertygelse att det ”fiktiva och teatrala kan vara mer sanningsenligt än den dokumentära verkligheten”, och dessa skisser och storyboard är ett ytterst viktigt steg i hans kreativa process. Det är från dessa han sedan utgår i sina noggrant arrangerade kompositioner i skapandet av bilder som tagna ur en film, delar av en större berättelse.