Pieter Hugo

Pieter Hugo (Sydafrika, f. 1976) växte upp i ett land med rasåtskillnad. Under apartheidtiden i Sydafrika betraktades vita som fullvärdiga medborgare medan svarta var segregerade, marginaliserade och illa behandlade.

”politisk-med-litet-p-fotograf”

När apartheid avskaffades 1994 förbättrades förhållandena för de svarta, men många orättvisor kvarstod. Hugo, som betecknar sig själv som en ”politisk-med-litet-p-fotograf”, kunde inte blunda för situationen och började undersöka ämnen som samhället föredrog att ignorera. Beslutet att fotografera de underrepresenterade förde honom från hans hemstad Kapstaden till andra platser på den afrikanska kontinenten där liknande förhållanden råder, ofta som en följd av kolonialismen. Med tiden har Hugos praktik utvidgats till att omfatta konceptuella teman, men han har förblivit sina konstnärliga rötter trogen. Hans slående bilder tvingar betraktaren att lägga märke till personer, platser och ögonblick som annars lätt glöms bort.

I sina första serier Looking Aside (2003–2006), Vestiges of a Genocide (2004) och The Bereaved (2005) går Hugo rakt på dessa svåra ämnen. Fotografierna riktar uppmärksamheten mot människor som har fått lida på grund av att de är annorlunda fysiskt eller har fallit offer för folkmord och aidsepidemin. Hugo utforskade liknande teman i projektet Permanent Error (2009–2010), som skildrar ghaneser som lever på en soptipp utanför Accra. De tittar rakt in i kameran, hävdar sin mänsklighet medan betraktarens konsumtionsvanor ifrågasätts. Detta är fotografier som väcker oro, delvis tack vare den skicklighet med vilken Hugo skildrar de tuffa livsvillkoren på hans hemkontinent.

I senare arbeten har Hugo skiftat fokus till fotografiets mer dramatiska och performativa möjligheter. The Hyena and Other Men (2005–2007) och Nollywood (2008–2009), båda tagna i Nigeria, är inriktade på personer som livnär sig som underhållare. Vissa visar upp exotiska djur i städerna, ofta i hopp om att helt enkelt få betalt för att gå därifrån. Andra agerar överdrivet teatraliskt i melodramatiska historier som kryddats med våld för att tillgodose efterfrågan på världens tredje största filmmarknad. Om man inte känner till denna västafrikanska stat med sitt rika kulturliv är det lätt att tro att dessa personer bara bjuder på billig spänning. Men Hugo dröjer sig kvar med sin kamera och lyfter fram människan bakom rollen och får betraktaren att se bortom ytan.

vänt linsen mot sig själv och sin omgivning

Nyligen har Hugo vänt linsen mot sig själv och sin omgivning. Med There’s a Place in Hell for Me and My Friends (2011) och Kin (2008–2011) har han börjat utforska sina relationer till vänner och familjemedlemmar samt till specifika platser i Sydafrika. Dessa serier är delvis inspirerade av hans tidigare arbeten. Genom att utforska djupet och komplexiteten i de avporträtterade personernas vardagsliv, gör Hugos konst motstånd mot det alltför vanliga beteendet att vi glömmer bort dem vi träffar och sedan ångrar oss att vi inte ägnade mer tid åt dem när vi hade chansen.

Utställningen This Must be the Place är den första stora presentationen av detta begåvade unga konstnärskap och innehåller över hundra fotografier.

Text: Daniel Leers, frilanscurator
Utställningen presenteras av Fotografiska i samarbete med Fotomuseum Den Haag.

Observera att utställningen innehåller mycket starka bilder. Vi rekommenderar att vuxna är med och förklarar och diskuterar bilderna när barn ser utställningen.