Sandy Skoglund

Fotografiet har under en stor del av sin historia varit en symbol för sanning och ­objektivitet.

iscensatt fotografi

Sedan uppkomsten av digital bildbehandling ifrågasätter vi allt oftare ett ­fotografis autenticitet. Vi upplever inte längre instinktivt en bild som ett index eller ett avtryck av verkligheten. Denna utveckling gör det intressant att återvända till verk av den amerikanska konstnären Sandy Skoglund.

Skoglund, som är av svensk härkomst, är en pionjär inom återupptäckandet av tableau vivant fotografi, så kallad iscensatt fotografi. Hon tillhör en energisk krets av konstnärer som har varit aktiva i Amerika sedan 1970-talet, som bland annat Cindy Sherman och Joel-Peter Witkin. Likt en scenograf som bygger scener för teatern, skapar Skoglund ­genomarbetade och färgstarka miljöer. Hennes installationer är oftast kulmen av ­månader av planering och konstruktion.Varje installation är ett konstverk i sig självt, vilket sedan fotograferas med en storformatskamera.

Skoglund representerar en tid då konstnärer började använda sig av flera olika medier. Tidigare hade fotografin i stort sett dominerats av dokumentärt arbete. Iscensatta ­konstruktioner för fotografi likt Skoglunds var sällsynta. I en tid då vi trodde på bildens autenticitet förbluffade Skoglund oss då vi betraktade hennes bilder som verkliga ­dokument. Innan den digitala bildbehandlingens tid förstod vi att Skoglunds figurer var skulpterade, att rummen var uppbyggda och målade, och att varje detalj berörts av ­konstnärens hand.

Skoglunds drömska bildvärld fortsätter att fascinera. Hennes verk är förankrade i den egna upplevelsen av medelklassens leverne. Skoglund var ett livligt och kreativt barn som kände sig marginaliserad i den konformitet som rådde i småstadslivets Amerika. ­Följaktligen skildrar hennes komplexa undersökningar de inhemska miljöer skapade av människan som är i opposition till naturen. Djuren i Skoglunds verk ­uppenbarar sig ofta som andar bland mänskliga invånare. Människorna i bilderna verkar omedvetna om ­djurens existens. Naturens intrång visar att den är någonting som vi förnekar.

Skoglund belyser det märkliga i vår fabricerade värld, något som skildras i hennes ­stilleben av kubiska morotsbitar lagda i prydliga rader på en prickig tallrik. Hennes popkonst-palett refererar till våra egna materiella konstruktioner och det tivoli som är vår konsumtion. Hennes bildspråk är fängslande, ändå känner vi instinktivt att det finns något falskt i dess lättsinnighet. Mänsklig påhittighet avbildas som både fantasifull och dysfunktionell – en anomali i ekosystemets naturliga balans. Det vi försöker förtränga genom vår konsumtion är vår ofrivilliga och ofrånkomliga underkastelse inför naturen.